Idag är det bara 10 dagar kvar tills vi åker, jag har fått en halv gaderob av agnes och snart ska vi på bio. Dessutom skiner solen och det är förvånansvärt varmt ute. Hur bra kan det bli? Tänkte dela med mig lite av några bilder vi tog senare ikväll, när jag kommer hem och har hunnit redigera en del. För övrigt har agnes gjort mig extremt anvibalent genom att föreslå att jag ska börja på engelska skolan istället för att gå kvar på ad till hösten. Engelska skolan har bättre mat, bättre undervisning, bättre lärare, utväderingar hela tiden, betygssätning två ggr per termin, bal i nian, roligare avslutning osv. Men på ad har jag kvar mina kompisar, lärare som vet vad jag går för och lättare att behålla och få höga betyg. Åh. Jag vet verkligen inte vad jag ska gå någonstans.

Efter två nätter liggandes som på golvet (med undantag), åtta timmars träning och en hel massa mysiga stunder är jag hemma. Var säker på att jag packat ner allt jag behövde, men det skulle väl behöva ske ett mirakel för att få mig att inte glömma något. Glömde löparskor, deo och väska, men någon smärre katastrof blev det inte ändå. Nu har jag i alla fall bränt sexhundra spänn och inte blivit ett dugg klokare, fått en plats i landslaget (om jag skulle vilja) och breddat mitt nätverk en aning. Jag tycker att det låter som en kanon helg, vilket det nästintill var också!
Nu måste jag nog sova, alternativt slänga all smutstvätt i tvätten.

Lockigt hår och kass kvalité  - bättre kan det knappast bli.

Dagen har minst sagt varit mycket känslosamt omväxlande. En konstig blandning mellan panik och ångest som sedan övergick i ren och skär lycka. Det började lite smått när min bildlärare hade slarvat bort boken jag använder till min bilduppgift, som förövrigt ska vara klar och inlämnad för betygsättning nästa lektion. Satt och läste en två år gammal veckorevyn hela lektionen, utan att så mycket som att dra ett enda kolstreck på min bild. Det kändes måttligt bra då jag har sisådär mer än hälften kvar.  Fram tills dess hade min paniknivå varit ganska respektabel, men en halvtimme senare hade den dragit i kraft till oanade höjder. Jag hade nämligen "glömt" mina converse på stället där vi hade haft idrott på morgonen, trodde jag. Men de fanns inte där. De fanns inte någonstans. Då kan vi snacka panik, och ångest. Panik för att jag hade "tappat bort" mina converse och ångest för att det var det andra av värde jag tappat bort inom loppet utav fem dagar. Det slutade med att jag skippade min nästkommande lektion och efter att ha hittat min idrottslärare gick hem för att se efter ifall jag mot förmodan glömt dem hemma.
Och efter att ha hållt tummarna det hårdaste jag kunde medan jag halvsprang den sjuminuter långa väg hem till läghenheten kunde jag inte bli lyckligare än vad jag blev av att se vad som stod på skohyllan. Det kändes nästan som en dröm att se dem, mina alldeles egna converse. Ja, jag blev rent ut sagt lycklig. Till och med såpass att min kvarsittning jag drog på mig i och med min virrighet inte rörde mig i ryggen! 

lycklig: (gammal, och ful bild dock)
  

Nu har jag precis varit på Myrornas och sett till så att inga kap går förlorade. Som tur var var det knappt någonting av intresse. Jag måste nämligen spara varje slant jag får över nu, så att jag kan köpa alla skor och kläder jag suktar efter. Jag köpte en jättesöt blus/t-shirt och tummade på ett par tuffa skor. Ni får lita på mig när jag säger att de var tuffa, för om jag säger att det var låga skor i skinnimitation med kilklack och snörning där bak låter det inte så tufft. 

Puss! 

Det var inte roligt att komma tillbaka till klassen, så som jag har längtat! Min förväntan sprack i ett moln av prestation. Allt var som vanligt. Jag vet inte exakt vad jag hade sett fram emot, kanske alla dessa uteblivna jag-har-saknat-dig-kramar eller känslan av att befinna sig på plats igen. Jag vet inte, men en sak var säker - det var inte vad jag förväntat mig. 
Allt flöt på som vanligt och efter att jag lämnat av mina gladiatorsandaler till thess traskade jag vidare hemmåt. Till plugg. Det är meningen att jag ska göra två prov denna veckan, trots att vi bara går tre dagar. Utöver det måste jag plugga till ett prov jag har nästa vecka, och en uppsats att lämna in. Hm. Och det här ska kallas lungt tempo, som de sa att det skulle vara nu närmare skolavslutningen. 



På torsdag ska jag plocka ner symaskinen och se ifall jag kan komma någon vart med tre par gamla jeans. Att sy in och slita kan väl till och med jag klara av kan man väl tycka.

Puss!

Kom precis in från det fina vädret. Det är galet vad solen har börjat visa sig! Och inte är det kallt heller, det gillar vi.
Jag luftade min enhjuling en stund, har bestämt mig för att lära mig att cykla på den nu till sommaren. Jag kan väl berätta för er att det gick ganska bra. Men när jag fick in några tramp utan att hålla i mig blev jag så glad att jag i min upphetsning  trillade av den igen. Hm. Sedan trillade ena trampen av. Jag satt säkert tio minuter eller något och försökte trycka(läs slå) dit den igen, men den enda belöning jag fick för det var en röd, pulserande hand.



- ni måste nästan hålla med mig om att strumporna som skymtar fram på bilden är snygga så det smäller om det. ;)

Som ni nog redan vet sitter jag hos agnes aka meatloaf. Vi har varit ute i solkskenet och tagit kort, så nu har jag koda på hela armarna. Inte så värst chill.



Visst är hon söt? :)