And I tell you time and time and time again, how much I want you
Ibland tycker man bara om sitt utseende, OCH platta hår (L). Skojar inte när jag säger att jag gick runt med ett leende på läpparna hela kvällen (igår) pga. håret. Absolut värt mödan att slita på det ibland om det får sådana konsekvenser!
Tjatade på far min om en platt-permanent vid lunch idag, men nejdå! Det var "tänk om det" och "tänk om det.." - apropå jag bad honom att det skulle vara mer tänk OM. Men icke. Allt handlade om att det var fifty fifty procents chans att det skulle bli bra eller inte - antingen, sa han, går håret av eller så blir det bra. Han tyckte dock absolut inte att det var värt chansen...
Så byebye beauty, ses nästa gång jag vågar lemlästa mitt hår!
The world is full of cruelty and revansh
Nu har jag skrivit klart en musikuppsats som ska vara inne 10.30 imorgon för mottagandet av minst 5 poäng. 60 om det vill sig riktigt bra. Så nudå? Inte sova i alla fall - för imorgon har vi ett stort so-förhör som är sjukt viktigt för betygsättningen i den här kursen. Och eftersom jag inte har pluggat ett dugg på det måste jag skjuta upp min dejt med kudden x antal timmar denna natt. Tack för mig!
smiling in the grove
Ni kommer kanske ihåg när jag sydde in och slet ett par byxor för ett tag sen? Det tillägnades i alla fall ett helt blogginlägg och jag var hur nöjd som helst. Även Robin tyckte att det blev bra och har sedan dess packat på mig ett flertal jeans som jag har fått sy in. Och så, för en vecka sedan, hade jag fått i uppdrag att fixa ytterliggare ett par jeans till honom och tog som bestämt med dem till träningen när de var klara, då Josef fick syn på dem - min tränare. Då ville han också ha hjälp, fast till att lägga upp sina jeans istället...
Så utan att veta att jag aldrig tidigare lagt upp ett par byxor förr överlämnade han igår en påse med orden att han kommer idag för att hämta upp dem. Så nu, efter många om och men är de äntligen klara och ligger på bordet färdiga att levereras. Jag lyckades (hyffsat) och kommer snart att inkassera 100kr. Ganska chill!
Så utan att veta att jag aldrig tidigare lagt upp ett par byxor förr överlämnade han igår en påse med orden att han kommer idag för att hämta upp dem. Så nu, efter många om och men är de äntligen klara och ligger på bordet färdiga att levereras. Jag lyckades (hyffsat) och kommer snart att inkassera 100kr. Ganska chill!
Tidsfördriv då jag ändå inte kan sova.
"Jag kommer ihåg första gången jag träffade dig, Richard. Jag kommer ihåg det så jävla väl.
Nina, min syster om du kommer ihåg, hade stämt träff med mig klockan tolv den dagen nere vid Kronan. Jag var sen, som alltid och vi fick skynda oss för att komma i tid. Nina fräste åt mig hela vägen upp till ditt kontor och jag kände mig uppriktigt dum. Jag hade lovat henne att komma i tid. När hon sedan höjde handen och knackade på din massiva dörr rann all frustration dock av henne. Jag kommer ihåg att jag undrade över vad som kunde göra henne så lugn, så plötsligt. Men det tog mig lång tid att lista ut.
Det första jag såg när vi klev in var ett alldeles vanligt kontor. Ett litet, intryckt rum med bokhylla, skrivbord och soffgrupp, samt några personliga inslag såsom tavlor och dylikt hängandes på väggarna. Inget speciellt. Men när min blick gled över och fastnade vid rullstolen du satt i, med ryggen mot oss vänd mot det enda fönstret i rummet, frös jag till is. Jag kunde bara helt handfallen stirra på det jag såg framför mig i vad som kändes som en evighet. Och det tog tid att pressa fram det ynkliga kvidandet riktat till Nina - men som borrade hål i ditt hjärta. Jag såg det, hur du liksom ryckte till och sjönk ihop i samma rörelse.
'Men för i helvete Nina...' Hon visste mycket väl att jag inte skulle vara där.
Det var då du vände dig om. Jag vet inte om det var för att se mitt ansikte, av mannen som borrade hål i ditt hjärta, eller för att vara artig. Jag har aldrig vågat fråga. Av skam.
När du vände dig om ryggade jag tillbaka, jag kunde inte hejda mig. Chocken av att se dig, en till synes fullt frisk 25-årig man med skäggstubb och blont hår, där i rullstolen oförmögen att röra dig var förödande. Den enda tanken som plöjde igenom min hjärna om och om igen var 'tänk om det hade varit jag'.
Jag var i stort sett lika gammal som du, kanske något år äldre.
Du tittade på mig där jag stod, tryckt mot väggen med en chockblandad rädsla i blicken. För det var just vad det var. En stor jävla rädsla mitt i chocken av att se någon som kunde ha varit jag. Rädsla för människor som du. Människor som var beroende, livsberoende av någon för att överhuvudtaget klara att leva sitt liv.
Då skulle jag aldrig ha tagit i dig, eller någon annan som dig, med tång ens. Och det visst Nina mycket väl, så varför var jag där för?
Du var i alla fall lugn där du satt, en aning road av spektaklet som släpats in på ditt kontor. Jag håller med dig, det måste ha sett komiskt ut!
Du presenterade dig, berättade att du varit med om en olycka för något år sedan där du fått en smäll i bakhuvud och blivit förlamad från höften och neråt. Bekräftade mina innersta farhågor över att det kunde ha varit jag som satt i rullstolen, ombytta roller.
I takt med att du pratade slappnade jag av mer och mer, tills jag till slut satt i besökstolen mittemot dig, med skrivbordet som enda avståndshållare. Jag bestämde mig för att du var en människa som alla andra, bortsett från rullstolen och ditt beroende. Jag vet inte vad den slutgiltiga faktorn var till beslutet, men när du till sist frågade mig om jag skulle kunna tänka mig att provjobba hos dig i 14 dagar, vara din personliga assistent och finnas till för dig när du behövde min hjälp, tackade jag ja direkt. Kanske var det Nina som stått tyst som en mus under hela skådespelet och inte yttrat ett ljud, min respekt inför henne eller mitt behov av att visa att jag kunde vara duktig, göra henne stolt. Eller också var det du. Du och din sakenlighet gällande mitt besök, att du varken förvärrat eller förskönat sanningen bara för att få en bättre story. Ärligt talat bryr jag mig inte. Beslutet jag fattade den dagen kom att bli det bästa jag gjort i hela mitt liv, och jag står i evig tacksamhetsskuld till min syster."
Vad tycker ni om den? Ska jag sluta där, eller fortsätta ännu en bit?
Om jag någon gång skulle stöta på mina texter som jag publicerar här i bloggen någon annanstans än där jag själv har publicerat dem polisanmäler jag det direkt, så överväg inte att sno dem.
Nina, min syster om du kommer ihåg, hade stämt träff med mig klockan tolv den dagen nere vid Kronan. Jag var sen, som alltid och vi fick skynda oss för att komma i tid. Nina fräste åt mig hela vägen upp till ditt kontor och jag kände mig uppriktigt dum. Jag hade lovat henne att komma i tid. När hon sedan höjde handen och knackade på din massiva dörr rann all frustration dock av henne. Jag kommer ihåg att jag undrade över vad som kunde göra henne så lugn, så plötsligt. Men det tog mig lång tid att lista ut.
Det första jag såg när vi klev in var ett alldeles vanligt kontor. Ett litet, intryckt rum med bokhylla, skrivbord och soffgrupp, samt några personliga inslag såsom tavlor och dylikt hängandes på väggarna. Inget speciellt. Men när min blick gled över och fastnade vid rullstolen du satt i, med ryggen mot oss vänd mot det enda fönstret i rummet, frös jag till is. Jag kunde bara helt handfallen stirra på det jag såg framför mig i vad som kändes som en evighet. Och det tog tid att pressa fram det ynkliga kvidandet riktat till Nina - men som borrade hål i ditt hjärta. Jag såg det, hur du liksom ryckte till och sjönk ihop i samma rörelse.
'Men för i helvete Nina...' Hon visste mycket väl att jag inte skulle vara där.
Det var då du vände dig om. Jag vet inte om det var för att se mitt ansikte, av mannen som borrade hål i ditt hjärta, eller för att vara artig. Jag har aldrig vågat fråga. Av skam.
När du vände dig om ryggade jag tillbaka, jag kunde inte hejda mig. Chocken av att se dig, en till synes fullt frisk 25-årig man med skäggstubb och blont hår, där i rullstolen oförmögen att röra dig var förödande. Den enda tanken som plöjde igenom min hjärna om och om igen var 'tänk om det hade varit jag'.
Jag var i stort sett lika gammal som du, kanske något år äldre.
Du tittade på mig där jag stod, tryckt mot väggen med en chockblandad rädsla i blicken. För det var just vad det var. En stor jävla rädsla mitt i chocken av att se någon som kunde ha varit jag. Rädsla för människor som du. Människor som var beroende, livsberoende av någon för att överhuvudtaget klara att leva sitt liv.
Då skulle jag aldrig ha tagit i dig, eller någon annan som dig, med tång ens. Och det visst Nina mycket väl, så varför var jag där för?
Du var i alla fall lugn där du satt, en aning road av spektaklet som släpats in på ditt kontor. Jag håller med dig, det måste ha sett komiskt ut!
Du presenterade dig, berättade att du varit med om en olycka för något år sedan där du fått en smäll i bakhuvud och blivit förlamad från höften och neråt. Bekräftade mina innersta farhågor över att det kunde ha varit jag som satt i rullstolen, ombytta roller.
I takt med att du pratade slappnade jag av mer och mer, tills jag till slut satt i besökstolen mittemot dig, med skrivbordet som enda avståndshållare. Jag bestämde mig för att du var en människa som alla andra, bortsett från rullstolen och ditt beroende. Jag vet inte vad den slutgiltiga faktorn var till beslutet, men när du till sist frågade mig om jag skulle kunna tänka mig att provjobba hos dig i 14 dagar, vara din personliga assistent och finnas till för dig när du behövde min hjälp, tackade jag ja direkt. Kanske var det Nina som stått tyst som en mus under hela skådespelet och inte yttrat ett ljud, min respekt inför henne eller mitt behov av att visa att jag kunde vara duktig, göra henne stolt. Eller också var det du. Du och din sakenlighet gällande mitt besök, att du varken förvärrat eller förskönat sanningen bara för att få en bättre story. Ärligt talat bryr jag mig inte. Beslutet jag fattade den dagen kom att bli det bästa jag gjort i hela mitt liv, och jag står i evig tacksamhetsskuld till min syster."
Vad tycker ni om den? Ska jag sluta där, eller fortsätta ännu en bit?
Om jag någon gång skulle stöta på mina texter som jag publicerar här i bloggen någon annanstans än där jag själv har publicerat dem polisanmäler jag det direkt, så överväg inte att sno dem.
Kreativitet.
Större delen av förmiddagen har jag vigt åt min bilduppgift som ska vara inlämnad på tisdag. Jag fick springa iväg till biblioteket för att se ifall boken jag använder fanns där istället - vilket den fanns! Lite finslip på tisdag får det bli, på armarna och ansiktet och så, men annars anser jag mig faktiskt som klar. Så nu kan jag äntligen lägga uppgiften åt sidan och fokusera på allt annat plugg som måste genomföras innan vi slutar skolan.
Vad tycker ni om bilden, blev den bra?
Förändring
Ut med den gamla. Och in med den nya. 
Jag blev ganska nöjd faktiskt. Ett litet välkomnande till sommaren. :)
Dagens kreativitet
Som jag tidigare sagt hade jag bestämt att jag skulle sy in och slita ett par gamla jeans idag. Här är det förvånansvärt lyckade resultatet. Jag trodde aldrig att jag skulle klara det med tanke på alla mina andra misslyckade försök att använda symaskinen.
Blev resultatet bra?
btw. glöm inte att ställa frågor i frågestunden. :)
Painted
Jag har inte visat någon av dessa förut, så ni får privilegiet att se dem först. Dessa två, inklusive sex andra, sitter fastklistrade inuti min gaderob i Habo.
Visst ser de lite smutsiga ut, men det är bara för att jag fixade lite med kontrasten och så i ps, så att konturerna skulle synas bättre.
Visst ser de lite smutsiga ut, men det är bara för att jag fixade lite med kontrasten och så i ps, så att konturerna skulle synas bättre.
Inblick.
Bara för att jag är glad idag låter jag er läsa inledningen på min novell.
(Början är skriven i media res , om ni undrar...)
Huset han just stängt dörren om var inte längre hans vän, det kände han. Det andades onåd och Robin visste vad som väntade honom. Som en sista åtgärd skickade han förhoppningar till parkettgolvet med en önskan om att låta honom få förflytta sig över det i tystnad. Men förgäves, Louise hade hört honom och det gick inte att ta miste på de blandade känslorna hennes röst avslöjade när hon kallade honom till sig inifrån vardagsrummet.
- "Var har du varit?" genomljöd hennes röst. Ögonen hon tittade på honom med skvallrade om en sömnlös natt fylld av oro och förargelse. Robin lät frågan förbli obesvarad och gick istället fram för att omfamna sin mamma. Han klarade inte av att se henne sådär naken och känslosam just idag, då allt var så bra...
säg vad ni tycker!
Live in session.
Jag skriver så att fingrarna rycker på min novell, trots att det går upp & ner. Varje gång jag får ihop en dålig mening intalar jag mig själv att helheten kommer bli bra, att jag inte behöver vara bäst hela tiden och att de som läser den sedan inte vet hur jag ville ha den från början. Och vet ni? Det fungerar faktiskt!
Nu har jag tagit mig igenom en tredjedel av handlingen jag har knåpat ihop och den blir inte jäättedålig iaf. (': En och en halv sida kommer snart springa iväg och bli till fem, det enda jag dock är lite orolig för är hur jag ska klämma in alla dessa datorskrivna sidor till fem handskrivna sidor...
Dessutom tycker jag att La voix var den bästa låten igår kväll och svenska folket gjorde rätt i att rösta den direkt till final!
PUSS.
Nu har jag tagit mig igenom en tredjedel av handlingen jag har knåpat ihop och den blir inte jäättedålig iaf. (': En och en halv sida kommer snart springa iväg och bli till fem, det enda jag dock är lite orolig för är hur jag ska klämma in alla dessa datorskrivna sidor till fem handskrivna sidor...
Dessutom tycker jag att La voix var den bästa låten igår kväll och svenska folket gjorde rätt i att rösta den direkt till final!
PUSS.
