Dagar då jag haft (ovanligt) stora problem med att ta mig i tid till skolan och för en gångs skull känner mig snygg i korridorerna, är oftast en sådan dag jag är tvungen att gå hem. Idag var det mensvärken som spökade. 
Och om ni ville  känna till dagens problemater kommer här en liten roman gällande dem. Läs och kommentera något helt random, om ni vill hamna bland mina "glädjeämnen". 

Det började med att mamm-a i lagom tid väckte mig och påminde mig om att en ny dag hade börjat gro. Jag kan väl inte säga att jag blev överlycklig då det enda jag tycktes tänka på var hur skön, ..och varm min säng var. Ludvig och mamm-a klev i vanlig ordning ut i köket och började plocka fram frukosten, medan jag i vanlig ordning låg kvar och njöt av de sömnframkallande ljuden som lekte i mina öron. Och i takt med att klockan sprang iväg allt längre ökade även mamm-as gälla "ottiiiiilia!....", tills de till slut var outhärdliga och jag satte igång min tio-nedräkning för att njuta så länge som möjligt. Jag menar, om man inte har någon egen väckarklocka med snoozer får man tillverka en egen.
I alla fall, när jag framåt åtta lyckats göra allt man gör på morgonen och ansåg mig klar för att börja tänka på avfärd hittar jag inte mina nycklar. Panik. Med flaxande armar och gäll röst började jag cirkulera runt i lägenheten på jakt efter dem, men ingenstans hittar jag dem. Inte i jackan, inte i väskan, byxorna, byrån, skänken, tv-bordet, badrummet etc. Ingentans. Och ju mer jag letade desto stirrigare blev jag. Till slut gav jag upp och med en uppgiven axelryckning grabbade jag tag i väskan för att gå, men när jag precis var på väg att öppna dörren anlände ett sms i vilket emmy talade om att jag inte behövde oroa mig för nycklarna. Great, tänkte jag, lite tidigare hade ju inte skadat.