Letandet efter försoning, bekräftelse & glädje bar till slut frukt och jag var till en början lycklig.
Det var fina ord mot fuktig mossa, mot grå verklighet som bara fanns.
Jag erhöll erfarenheter & lyckades lära mig att ridån bara är en dov illusion. 
Som smutsgrått vatten ramlade jag förbi det perfekta, och kände mig värdelös.
Med självförtroende vilande på botten lade jag märke till allt som var och inte var. 
Jag var fången i mitt eget tvinnande och klarade inte av att avsluta det jag påbörjat. 
Det var att uppleva ett år i en månad, lika dramatiskt och elyseiskt som allt annat. 
Vännerna jag hade föredrog de andra framför mig och jag lyckades inte dölja besvikelsen.
Trevande lät jag mig förföras i ett liv där jag inte kände mig hemma. 
Tog vara på allt och samlade det i ett avsett hjärnrum, där tankarna tillhörde mig. 
Prestationsångesten skrattade och pekade ut mig till förlorare om och om igen.
Vetskapen om en tillvaro framför alla andra skrämde mig och jag vågade inte titta ner i rädsla om att tappa balansen. 
Jag ville ha någon att dela allt med, någon som förstod och inte bara sa att allt skulle blir bra ..  

Det var ord mot ord och jag vet inte om det var en bra månad.