Jag blev så ledsen imorse när jag förstod att det jag just upplevt bara var en enkel dröm. 
När telefonsignalen genomljöd, bara för att tala om att vi reser en vecka tidigare än förväntat. 

Hela morgonen har jag befunnit mig i en konstig blandning av förargelse och hopplöshet, i förtvivlan vägrat släppa ögonblicket av försoning och då förståelsen var ett faktum.

Om det vore sanning skulle jag ha varit den lyckligaste flickan på jorden,
men sådant händer väl inte mig.

(På schemat idag står,
*gratulation av systers & erics en månad gamla förlovning,
*lagning av middag,
*städning av garderob & rum,
*samt skrivande av reflektioner,
för de som är intresserade.)
(Vidare tror jag att jag också vill hinna med att plugga lite matte & en tur in i duschen.)