Igår på restaurangen kom supermodellen Emma Wiklund in med Hans Wiklund och deras barn i släptåg för att äta efter golfrundan. Jag trodde att det var Anna, Emmas syster, och log ett sådär fånigt, igenkännande leende. Hon gav mig ett konfunderat  men ack så perfekt leende ungefär i samma tid som det gick upp för mig att det inte var Anna som stod mittför mig. Tiden mellan oss stod still då jag försökte koppla vem människan var, innan hon fick tummen ur och frågade om assietterna jag krampaktigt stod och höll skulle vara bakom henne. Pinsamt, men hon är nog van.