Min franska-lärare frågade om jag hade gjort mig fin i håret lagom till skolstarten idag. Och jag är inte säker på att han trodde mig när jag sade att jag istället bara hade låtit det vara för en gångs skull. Det kan nog förklara hur jag såg ut, lockigt, utsläppt hår. Allt annat än det normala. Därför var det också många blickar som drogs över mig en extra gång, kändes det som i alla fall. Lagom efter lunch delades också våra uppsatser ut. Jag var hyper och visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Därför gjorde jag ingetdera, utan satt bara snällt och tyst på min plats med hjärtat fladdrande i bröstet. Försökte lugna ner mig och intala mig själv att det inte spelade någon roll vilket betyg jag fick, jag var just nöjd ändå. Med tanke på detta kan man verkligen sätta sig in i hur dålig självberäkning jag verkar ha, för när lotta väl petat ner min novell framför näsan på mig och gått därifrån kunde jag med egna, storögda ögon läsa de fina ord jag tilldelats. 

"Ottilia! 
Du imponerar igen! MYCKET, mycket bra novell/nutidssaga. 
Du är helt ifrån det jag tidigare anmärkt om invecklat språk! 
Nu är ditt språk PERFEKT! 
Blir inte du författare... 
BRA! /HM 
MVG, så klart!"  

Det kan inte bli mycket bättre, och för en gångs skull är jag faktiskt nöjd.

(Om någon skulle vilja läsa den, säg bara till. Jag är nämligen väldigt skeptisk till att lägga in den här på bloggen där vem som helst kan ta den och använda den som sin egen.)