Förintelsens minnesdag igår.
Läste om ett par, Judith & Abraham, som mot all förmodan överlevde Auschwitz och dessutom lyckades finna varandra igen, för att börja om på nytt. Nu bor de i Malmö, har barn och barnbarn och åker runt på skolor för att vidarebefodra sina hemska upplevelser för den yngre generationen.
Sådant visar på äkta tro, hopp & kärlek.

Fortsatte på samma tema idag på livskunskapen, en scen ur Schindlers list visades för klassen.
Det var avlägsna skratt och miljoner känslor, en koncentrerad tystnad full av medkänsla.
*Springande barn lastades på lastbilar, gladeligen ovetande om att de snart skulle gasas ihjäl. Medan mammorna skrek och förbarmade sig över denna grymhet som bodde i nazisternas hjärtan.  
*Vagnar på rad i gassande sol, slakande armar i konkurrans om utrymme i de enda fönstren.

Hemskt. Ca. 6 miljoner judar föll under nazisterna, endast för att de trodde på det de gjorde.
Små oskyldiga barn pekades ut som fiender och behandlades som smuts, likt alla dessa kvinnor och män.
Kan väl inte säga att jag längtar till nians utlovade lektioner om det här, men en viss dragning känner jag ..

PUSS