Tidsfördriv då jag ändå inte kan sova.
Nina, min syster om du kommer ihåg, hade stämt träff med mig klockan tolv den dagen nere vid Kronan. Jag var sen, som alltid och vi fick skynda oss för att komma i tid. Nina fräste åt mig hela vägen upp till ditt kontor och jag kände mig uppriktigt dum. Jag hade lovat henne att komma i tid. När hon sedan höjde handen och knackade på din massiva dörr rann all frustration dock av henne. Jag kommer ihåg att jag undrade över vad som kunde göra henne så lugn, så plötsligt. Men det tog mig lång tid att lista ut.
Det första jag såg när vi klev in var ett alldeles vanligt kontor. Ett litet, intryckt rum med bokhylla, skrivbord och soffgrupp, samt några personliga inslag såsom tavlor och dylikt hängandes på väggarna. Inget speciellt. Men när min blick gled över och fastnade vid rullstolen du satt i, med ryggen mot oss vänd mot det enda fönstret i rummet, frös jag till is. Jag kunde bara helt handfallen stirra på det jag såg framför mig i vad som kändes som en evighet. Och det tog tid att pressa fram det ynkliga kvidandet riktat till Nina - men som borrade hål i ditt hjärta. Jag såg det, hur du liksom ryckte till och sjönk ihop i samma rörelse.
'Men för i helvete Nina...' Hon visste mycket väl att jag inte skulle vara där.
Det var då du vände dig om. Jag vet inte om det var för att se mitt ansikte, av mannen som borrade hål i ditt hjärta, eller för att vara artig. Jag har aldrig vågat fråga. Av skam.
När du vände dig om ryggade jag tillbaka, jag kunde inte hejda mig. Chocken av att se dig, en till synes fullt frisk 25-årig man med skäggstubb och blont hår, där i rullstolen oförmögen att röra dig var förödande. Den enda tanken som plöjde igenom min hjärna om och om igen var 'tänk om det hade varit jag'.
Jag var i stort sett lika gammal som du, kanske något år äldre.
Du tittade på mig där jag stod, tryckt mot väggen med en chockblandad rädsla i blicken. För det var just vad det var. En stor jävla rädsla mitt i chocken av att se någon som kunde ha varit jag. Rädsla för människor som du. Människor som var beroende, livsberoende av någon för att överhuvudtaget klara att leva sitt liv.
Då skulle jag aldrig ha tagit i dig, eller någon annan som dig, med tång ens. Och det visst Nina mycket väl, så varför var jag där för?
Du var i alla fall lugn där du satt, en aning road av spektaklet som släpats in på ditt kontor. Jag håller med dig, det måste ha sett komiskt ut!
Du presenterade dig, berättade att du varit med om en olycka för något år sedan där du fått en smäll i bakhuvud och blivit förlamad från höften och neråt. Bekräftade mina innersta farhågor över att det kunde ha varit jag som satt i rullstolen, ombytta roller.
I takt med att du pratade slappnade jag av mer och mer, tills jag till slut satt i besökstolen mittemot dig, med skrivbordet som enda avståndshållare. Jag bestämde mig för att du var en människa som alla andra, bortsett från rullstolen och ditt beroende. Jag vet inte vad den slutgiltiga faktorn var till beslutet, men när du till sist frågade mig om jag skulle kunna tänka mig att provjobba hos dig i 14 dagar, vara din personliga assistent och finnas till för dig när du behövde min hjälp, tackade jag ja direkt. Kanske var det Nina som stått tyst som en mus under hela skådespelet och inte yttrat ett ljud, min respekt inför henne eller mitt behov av att visa att jag kunde vara duktig, göra henne stolt. Eller också var det du. Du och din sakenlighet gällande mitt besök, att du varken förvärrat eller förskönat sanningen bara för att få en bättre story. Ärligt talat bryr jag mig inte. Beslutet jag fattade den dagen kom att bli det bästa jag gjort i hela mitt liv, och jag står i evig tacksamhetsskuld till min syster."
Vad tycker ni om den? Ska jag sluta där, eller fortsätta ännu en bit?
Om jag någon gång skulle stöta på mina texter som jag publicerar här i bloggen någon annanstans än där jag själv har publicerat dem polisanmäler jag det direkt, så överväg inte att sno dem.
fortsätta tycker jag, fast inte för långt - men en bit:)
Sjukt bra skrivet tjejen:)
Den var helt okej, jag tappade bort mig lite i texten då du skrev lite för invecklat.
Varför den är okej är för att det är svårt att toppa din andra novell ;)
Sluta där!
jag älskar allt du skriver!
och så tycker jag att du ska förtsätta lite till :)
you go girl!
grymt bra! alltså, skitbra, verkligen.
Sv: tack så mycket. Hoho, "korta" novellen? ^^
Jag tar och läser den imorgon annars kommer jag aldrig till sängs haha! ^^ <33
Den var jättebra! ^^
Tack detsamma! Jättefin :)
Novellen var grym, fortsätt!
jag tycker självklart att du fortsätter en bit till om du vill eller kan. Jättefint skrivit.
Hej, vilken söt blogg du har! :)
Har skrivit ett inlägg om mina "Natt-funderingar". Brukar du också tänka mycket på natten, och vad tänker du på isåfall? Kärlek-Vänskap-Familjen-Skolan eller kanske Jobbet? Skulle vara kul ifall du kunde svara! Ha det så bra, kram :)
sv; åh tack så mycket! Det var snällt sagt av dig! :)
mycket fint skrivit :)
jag tycker att den är bra som den är men om du kan så fortsätt gärna en liten bit :)
<3
Hon tackar nog :D!
sv; jadu.. jag gör det imorgon när jag kommer hem. Måste göra en massa saker nu. Påminn mig senare, okej ? :)
