Min franska-lärare frågade om jag hade gjort mig fin i håret lagom till skolstarten idag. Och jag är inte säker på att han trodde mig när jag sade att jag istället bara hade låtit det vara för en gångs skull. Det kan nog förklara hur jag såg ut, lockigt, utsläppt hår. Allt annat än det normala. Därför var det också många blickar som drogs över mig en extra gång, kändes det som i alla fall. Lagom efter lunch delades också våra uppsatser ut. Jag var hyper och visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Därför gjorde jag ingetdera, utan satt bara snällt och tyst på min plats med hjärtat fladdrande i bröstet. Försökte lugna ner mig och intala mig själv att det inte spelade någon roll vilket betyg jag fick, jag var just nöjd ändå. Med tanke på detta kan man verkligen sätta sig in i hur dålig självberäkning jag verkar ha, för när lotta väl petat ner min novell framför näsan på mig och gått därifrån kunde jag med egna, storögda ögon läsa de fina ord jag tilldelats. 

"Ottilia! 
Du imponerar igen! MYCKET, mycket bra novell/nutidssaga. 
Du är helt ifrån det jag tidigare anmärkt om invecklat språk! 
Nu är ditt språk PERFEKT! 
Blir inte du författare... 
BRA! /HM 
MVG, så klart!"  

Det kan inte bli mycket bättre, och för en gångs skull är jag faktiskt nöjd.

(Om någon skulle vilja läsa den, säg bara till. Jag är nämligen väldigt skeptisk till att lägga in den här på bloggen där vem som helst kan ta den och använda den som sin egen.)

Hallihallå. Jag kom just på mig själv med att fundera på alla möjliga sorters ting, däribland bloggen. Jag har visst inget av intresse att skriva. Så då skriver jag inte. Det är därför, med andra ord. Så om ni råkar hålla inne på någon idé eller två är jag inte sen med att ta vara på dem. (;
En annan sak är att jag misstänker att jag är i första-stadiet av att bli shopaholic.  Och det känns inte riktigt bra. På en vecka har jag nämligen konsumerat en mängd summa pengar på enbart kläder, borträknat det jag spenderade veckan före, och veckan innan det.
Två par jeans,
leggins,  
khaki shorts, 
två t-shirts, 
på-pricken-röd-skjorta. 
(det var nog allt.)

Och som om inte det vore allt har jag två dags-resor inplanerade till påsklovet, ullared & lager. Visserligen ska mamma följa med till ullared, men om jag känner henne rätt kommer hon ytterst motvilligt ta emot och betala de plagg jag förutspått hittar... Jag syter!    

(Maia den 9:onde - FEST!)

Vi har ssamma efternamn, snacka om status.
(Utan en tanke på resten av sverige.)

Det sägs att det är tillåtet att skratta ;

Jag glömde skriva att jag saknar en massa människor, däribland anna & felicia.
Sådär, nu fick jag med det med & misströsta inte för att jag är som jag är. (:

Byyye !

Tjaaaaaa. Jag är sjukt trött. Efter fläng hit och dit, fram och tillbaka och snett och vint ligger jag äntligen framför datorn och det enda jag i stunden längtar efter är att få krypa ner i sängen och sova. Så, varför nu detta?
Jo! För idag påbörjade jag min två-veckors-långa-praoperiod, på Mäster Gudmunds källare.
Det började väl ganska bra, bortsett från att jag och josefin (annan praoelev.) var på god väg att rycka sönder dörren. Efter att vi sedan ringt, blivit insläppta, bytt om och begrundat den störtfula keps-mössan jag skulle ha på mig i köket i sisådär några långa minuter blev jag satt på att kläcka 150 ägg. Ha! tji fick dem för de trodde att både jag, josefin och cornelia skulle vara i köket så jag fick chansen att byta till serveringen istället. Grejen var bara den att det egentligen var cornelia som skulle vara i serveringen, men det behövde jag ju inte säga till dem och cornelia sa inget hon heller så det var väl bara bra. Allt för att slippa den ûberfula keps-mössan som gjorde att jag såg ut som eggbert i egen hög person lixom. Aja, nu i efterhand kan jag väl tycka att jag var rätt dum efter allt. Det var sjukt mycket att göra, även fast det "bara" var måndag. Att inte ha fått motion kan jag väl inte klaga på heller , då det enda jag tycktes göra var att springa fram och tillbaka med disk eller servetter och dylikt. Fram och tillbaka, om igen. 
Efter praktiken åkte jag hem till huskvarna, slafsade ihop ett par svarta jeans och en av alla de böcker jag köpte på biblioteket för 30 spänn i lördags, säkert sisådär 15-25 böcker eller så, innan jag i hast fick titta busstider & bege mig in i staden jönköping igen. Väl framme mötte jag papp-a för att äta, sedan till huskvarna igen osv. och nu, äntligen är jag hemma. Efter en dag som känns närmare en vecka och nu är det bara 9 praodagar kvar.  

Nu ska jag kravla mig ner för att ta något att äta och sedan gå och hm ... lägga mig! 
Cred för de som orkade läsa min roman.   

Vi är ... obesegrade sm-segrare! :DDDDDDD

Just nu sitter jag och äter en patron med smak chili/mandarin. Det känns väl sådär, för jag sitter på helspänn, redo att när som helst flyga upp & tjuta över att det bränner i munnen.Än så länge har jag inte gjort det i alla fall och än så länge är den dessutom god. Förresten har jag en blå läpp, och skolan har stirrat konstigt på mig och frågat vad jag har gjort. -halva skolan*. Och varje gång ställde jag mig med huvudet i vädret och med viftande händer försökte jag föklara att frisbeen på träningen igår tyckte det var bättre att landa i mitt ansikte istället för i mina händer. 
Jag kan väl förklara det som att det ser ut som att jag har mustach på ena sidan läppen.
JUST DET! Påtal om skolan, alla älskar vår halvdrömmare till vikarie - BERRY. Eller .. ja. Han låter oss sluta tidigare, ger oss inga läxor, läser böcker för sig själv på lektionerna och det enda som vi behöver göra i gengäld är att se snälla ut och inte prata föör högt med varandra. Annars är det helt okej och vi kommer inte lära oss någonting av det här kapitlet. (:

puss.   

Tja. Lovade mamma att gå och lägga mig för tio minuter sedan, äta innan. Tyvärr går det inte alltid att lita på mig, för jag har inga som helst planer på att gå och lägga mig. Även fast att jag sitter här och gäspar i takt med andetagen. Jag saknar anna och jag saknar fredag. Annas & min helg ska det bli, enbart. Med reservation för utvidgning, självklart. Prov imorgon och jag har inte pluggat någonting på det idag, överhuvudtaget. Jag känner mig rätt stolt över det faktumet faktiskt, borde jag nämna att det är franska-prov? Och tvätten på fredag, det har jag inte heller pluggat till, iaf inte lika mycket som jag borde. Nu går mina ögon i kors och min hals skriiiiker. Bara för att poängtera att jag har sjukt svårt för att låta bli att spänna halsen var och varannan minut.  Dessutom ska jag upp i morgon, för att inte missa provet.

Som jag skrev innan; Jag lider med er. Min tristess smittade visst av sig ganska rejält på inlägget.  

Jag hatar dagar då de oändliga korridorerna verkar vara byggda bara för att jag ska framstå som en tönt. Jag behöver väl inte ens nämna att idag var en sådan dag då det osannolika inträffade och tillät både anna, jasmine och emmy att vara hemma. Samtidigt.
Nu roar jag mig med min omfattande tristess, för jag tänker definitivt inte plugga idag. Inte än på ett tag iaf. Ska nog leta upp en bild och slänga ihop en uppmärksamhetstörstande bildtext till bilddagboken för att roa mig med att läsa alla fina kommentarer. Observera nog, för om jag känner mig själv rätt kommer ni inte att skymta en bild på länge. Men det kan just alltid ske under, och om jag inte minns rätt har det osannolika redan inträffat en gång idag redan. 

Jag lider med er. Min tristess smittade visst av sig ganska rejält på inlägget. 

Puss.   

Förlåt alla kära klasskompisar för att jag lät min spontana hjärna ta över och låta er sluta senare än vad ni egentligen kunde ha fått idag. Ha!
Nu vill jag inte skriva mer, för jag ska snart på utveklingssamtal, som är sååå roligt ...
Eh .. vi ses väl någon dag istället.

Bara för att jag är glad idag låter jag er läsa inledningen på min novell.
(Början är skriven i media res , om ni undrar...)

Huset han just stängt dörren om var inte längre hans vän, det kände han. Det andades onåd och Robin visste vad som väntade honom. Som en sista åtgärd skickade han förhoppningar till parkettgolvet med en önskan om att låta honom få förflytta sig över det i tystnad. Men förgäves, Louise hade hört honom och det gick inte att ta miste på de blandade känslorna hennes röst avslöjade när hon kallade honom till sig inifrån vardagsrummet.
- "Var har du varit?" genomljöd hennes röst. Ögonen hon tittade på honom med skvallrade om en sömnlös natt fylld av oro och förargelse. Robin lät frågan förbli obesvarad och gick istället fram för att omfamna sin mamma. Han klarade inte av att se henne sådär naken och känslosam just idag, då allt var så bra...

säg vad ni tycker!